BTW, jag ogillar Mvh

Debuterade som sms-are när jag var 40 plus, nyförälskad, och lärde mig ett nytt sätt att kommunicera . Lever med språket såväl i tjänsten som privat. Men aldrig att jag Mvh-ar!

Vi utvecklar språket
Jag lär mig varje dag, och det är nästan det bästa. Att språket lever, utvecklas och förändras av oss som använder det. Vi använder olika språk beroende på vem vi riktar oss till och vilket medium vi använder. Det är bra, och det är spännande.

Lat och oartig avsändare
Men vissa uttryck vill jag bara inte lära mig, inte acceptera. Som Mvh.
Raggen reser sig och ibland blir jag förorättad på riktigt när jag får mejl och brev som avslutas med Mvh. Vem hälsar så? Vem är avsändaren, som inte orkar skriva ut hälsningen, inte tar sig tid till att avsluta sitt brev, sin kallelse, sin presentation – utan skriver en förkortning som tar lika lång tid att uttala som den tar att skriva?
Och vem är jag i avsändarens sinne om han eller hon inte vill ta sig de sekunder det tar att skriva ut…

…med vänlig hälsning!
/Korrekturhäxan

ps till några av er: BTW? Användbar förkortning för apropå: By the way.

 

 

 

 

SVT, ge språket en kvart om dagen!

“Alltså, ärligt: FINNS det folk som har tv nuförtiden?”
När min yngre släkting, den snart 40-åriga yrkeskvinnan och småbarnsmamman, skrev så på Facebook för något år sedan, då fattade jag först ingenting. Till slut insåg jag att allt fler i min omgivning konsumerar nyheter via nätet – det må handla om internationell media, lokala tidningar eller senaste nyheterna från SVT.

Sedan kom aha-upplevelsen: det är ju så jag själv fungerar: nyheterna publiceras på nätet först, det är där även jag läser dem. Eller kollar på någon sändning i play.

Jag – den gamla skribenten som fostrades redaktionellt på den tid då artiklarna skrevs på skrivmaskin och bokstäverna sattes i bly innan de gick till tryck – också jag hämtar mina nyheter via nätet. I första hand.

Nyheter enbart på webben
Även kära gamla Sveriges Television har hakat på. Likt praktiskt taget alla andra nyhetsredaktioner publicerar SVT sina nyheter på webben innan de presenteras i någon tv-sändning. Ofta publiceras de enbart på webben. Fort, fort, fort. Ibland verkar det som om skribenten inte fått den tid som krävs för att läsa igenom sin text en enda gång innan vi får läsa den.

Idag, onsdag, fick vi veta att Sveriges Television tänker närma sig oss nyhetskonsumenter även med sitt innehåll:

– Vi kan inte längre leva kvar i en organisation som inte speglar det moderna Sverige. Det säger SVT:s vd Eva Hamilton i en intervju på SVT Smålandsnytts regionala webb. Hon hänvisar bland annat till att vårt land har genomgått en stor demografisk förändring sedan 1970-talet, då den senaste SVT-organisationen infördes.

Tanken är att fler journalister och fler redaktioner inom public service-tv ska ge oss fler lokala och regionala nyheter än idag. Och det ska märkas inte minst på de regionala och lokala webbarna. Det lovar gott – vi vet alla vad det betyder för demokratin att allt flera är uppdaterade både i den lilla världen och i den stora, och på så sätt kan delta i debatt och diskussioner.

Nu hoppas jag att det med fler anställda också ska finnas tid att jobba med språket och för kvalitetsgranskning av det språk och de texter som SVT:s reportrar och webbskribenter använder och publicerar i skilda medier. Att det blir bättre än idag, då tidsbrist och slarv leder till så många felskrivningar – och syftningsfel.

SVT, Sveriges Radio och UR har gemensamma, erfarna egna språkvårdare. Läs vad de säger och skriver:
“Skriftfrågor har med åren fått allt större betydelse i verksamheten och vi arbetar för att kvaliteten ska vara hög också på webbsidor, vid programtextning och i text-tv.” skriver de bland annat på sin sida på Sveriges Radios webb.

Tvätta manus bortglömd konst?
När jag var ung journalist i mitten av 1970-talet pratade vi om korrekturläsning, manustvätt, textredigering…

Hur mycket tid finns det till sådant idag? Hur mycket diskuteras språket på redaktionerna? Hur många av de texter som publiceras, exempelvis på public services webbar, läses av två par ögon innan de publiceras?

Att göra det kallas kvalitet. Det kallas språkvård. Det kallas respekt för läsare, tittare och lyssnare. Och Sveriges Television har ett stort ansvar för hur språket används och utvecklas – inte minst i tider då vi talar om hur viktig läsningen är, samtidigt som allt färre läser något annat än nyheter och webbtexter.

- Det är inte så viktigt om allt är rätt skrivet. Det viktiga är att artikeln finns där, svarade chefen för en lokal P4-kanal häromsistens när jag frågade honom om den bristfälliga språkvården i många av de texter som hans regionala P4-kanal publicerar.

Måtte inte detta vara den generella synen inom public service. Måtte den utökade skaran journalister vid SVT ges tid att jobba också med språket – åtminstone en kvart om dagen. Måtte språkvården få kosta i tid (=pengar)  nu när ni blir flera på redaktionerna, Eva Hamilton!